I ärlighetens namn

av | jun 24, 2019 | blogg | 1 kommentar

Det är något som gnager i mig. Något som vill göra sig hörd men som jag skickligt undanmanövrerar hela tiden. Jag har tidigare skrivit om att det är något som händer inom mig man kan kalla det ett uppvaknande, en spirituell eller andlig resa för att hitta den jag är bortom lager och lager av skydd som jag burit genom livet. Mumbo jumbo för många de som inte vill eller kan förstå. För mig handlar det om att hitta den feminina kraften inom mig som jag så länge gömt undan, har hellre visat mig stark genom att vara maskulin. Dolt mina känslor, försökt vara en bättre upplaga av mig själv, härmat andra i hopp om att bli accepterad och godkänd.

Men ju mer skydd jag skalar av desto mer sårbar blir jag och desto mer blir synat i sömmarna. Jag kan ofta känna mig som två personer en som är den de flesta känner och den andra som är den som endast några få fått lära känna den som jag mer och mer känner mig bekväm med. Den första personligheten är den med lager och lager av skydd från händelser i livet den som tagit mig hit där jag är idag. Den personligheten är starkt präglad av rädslor. Rädsla för att inte passa in, att inte våga ta plats, att inte göra sig hörd eller känna sig älskad. Rädsla för att synas, bli kritiserad eller tillintetgjord. Rädsla för att släppa kontrollen och göra fel.

Det är också den personligheten som styr mitt liv med järnhand som inte tillåter mig att lyckas eller skapa överflöd. Som gör att jag tvivlar om och om igen på den väg jag nu vandrar. Och det är tröttsamt, motsträvigt och in i helsike åt helvete rent ut sagt. Det är svårt att inte låta sig jämföras med andra som tycks lyckas så “enkelt”, som inte tycks kämpa med rädslor och annat. Det bubblar en ilska inom mig som vill vråla och kasta saker omkring som är så trött så trött på att känna så här. Som vill kapitulera låta rädslan vinna lägga ner alla drömmar och framtidsmål skita i allt och avsluta företaget. Gå tillbaka till det bekväma, det som känns bekant.

Det som känns så…

Osant.

Jag började den här morgonen med att meditera i femton minuter. Därefter skrev jag i min anteckningsbok om mina tvivel och att jag måste berätta sanningen. För den andra personligheten jag nu lär känna är den som vill lägga korten på bordet. Den som absolut inte vill förställa sig längre, den som vill var sann mot sig själv i alla lägen. Så drog jag ett kort från mig favoritlek The Wild Unknown Animal Spirit, kortet jag fick var Oyster, som står för att det finns en kärna inom mig något som varit dolt och som måste delas så jag visste att det var detta jag behövde dela.

För det är så lätt att tro att den lilla yta man ser är den sanna. Och att vi ofta väljer att visa den sida som vi gärna helst blir förknippad med. Men i takt med att jag läser om det feminina uppvaknandet och mer och mer känner att jag förändras och att mina rädslor och skydd skalas av, så inser jag vidden av att vara sann i alla lägen. Och att vara sann är att även välkomna den mörka sidan av sig själv. Att möta sina skuggor. Det är det jobbet jag måste göra för att komma vidare.

 

“Jag är livrädd för att lyckas, därför lyckas jag inte.”

 

Det flyter inte alls på just nu. Jag känner blockeringar som tar plats och jag försöker syna dem för att kunna flytta dem. Samtidigt så känner jag ett lugn det ordnar sig. Allt tar sin tid och det gäller att inte få panik eller göra något oaktsamt. Att kunna släppa kontrollen och låta universum göra sitt. Det blir som det ska bli. Men det är ok att tvivla, vilja hoppa av ibland låta rädslan styra. Så länge det inte tar överhand och kontroll igen.

Att ha tillit och förtröstan är en konst. Att också lyssna på sin intuition och universums språk är skitsvårt. Till exempel vet jag inte om det som visats för mig betyder att jag helt ska lägga ner en av mina inriktningar, det som inte flödar alls. Och satsa på de andra. Vågar jag ta det steget, är jag redo? Det är väl då jag får ha tillit till att det kommer visa sig tydligare om det är det jag ska göra. Så länge jag är redo att ta emot när det kommer. Att då inte känna att det är ett misslyckade utan att det är en lärdom en vägvisare till det jag istället ska göra.

Så jag har ingen aning om detta resonerar med dig eller inte, men jag behövde lyfta detta för mig själv för att komma vidare. Ja jag är rädd och jag tvivlar. Men det finns en starkare kraft som vill något annat som vill synas och låta sig höras. Jag låter henne lufta sig då och då, vildkvinnan inom mig.

 

Hon som talar sanning hur ont det än gör.

❤︎